Kan man gråta som en karl?

Jag kommer inte ihåg första gången jag grät till musik. Men jag kan gissa att det var till nån låt som så här i efterhand framstår som ganska banal – och av någon anledning jag har förträngt.

Men i vilket fall som helst så händer det att jag kan gråta till musik – ibland blir ögonen bara lite fuktiga men det har även hänt att jag har storbölat. Det beror nog mycket på sammanhanget. Det kanske inte är det manligaste som finns att brista ut i tårar av musik, men vem bryr sig? Jag har aldrig utgett mig för att vara En Riktig Man™ (Riktiga Män kan iofs ta till lipen av Lundell eller Thåström – men dem har jag aldrig förstått mig på).

Och det är heller ingen påklistrad emo-image som gör att jag kan pressa fram en tår. Det bara kommer. Det är jag och tonårstjejerna.

Jag har med åren mer och mer blivit en text-människa. Jag lyssnar på låttexterna, läser dem gärna samtidigt – och ju högre identifikationsfaktor de har (på det mer patetiska planet) ju lättare är det att gråta. Nu bör jag påpeka att texterna inte är allt, det måste tilltala mig på andra sätt också för att jag ska kunna lyssna. Det som kan vara Världens Bästa Poplåt med Världens Bästa Text skulle troligen bli outhärdligt tolkad av exempelvis Céline Dion – och få mig att gråta av helt andra anledningar. Det skulle bli raka motsatsen till vad Johnny Cash gjorde i slutet av sin karriär – han tog låtar man inte ens tänkt på som bra och stöpte om dem till något fantastiskt.

Men låten måste samtidigt lyssnas på i rätt sammanhang för att de stora känslorna ska ta över. Man måste vara i rätt stämning, i rätt läge av identifikationsfasen. Jag har i ett tidigare inlägg skrivit att Staying Alive med Cursive är en tårkanalöppnare. Men enbart i rätt känsloläge, typ en Nothing Feels Good-dag. En helt okej dag, solen skiner, fåglorna kvittrar, flickorna ler (jag har faktiskt upplevt några sånna dagar genom åren) så är det betydligt svårare. Då är det visserligen fortfarande en fantastisk låt – men den öppnar inga tårfloder (okej, lite fuktiga ögon kanske).

Likadant är det med de flesta av mina favoritgråtlåtar. Ta till exempel If you really wanna know med Kristofer Åström – som jag personligen har använt mig av under de mörkaste perioderna – den funkar inte alls om man är på bättre humör. Den blir nästan outhärdlig. Det är svårt att sitta och tycka saker och ting är helt okej samtidigt som nån med desparat röst i bakgrunden sjunger

If you really wanna know
been thinking about leaving

If you really wanna know
this place ain’t for me

If you really wanna know
Been thinking about dying

sometimes I don’t know
where else to go

Men De Dåliga Dagarna så är den förträfflig. Sätt på den på hög volym. Sjung med. Gråt ut. Sen så mår man (förhoppningsvis) en gnutta bättre efteråt. Musik har en terapeutisk inverkan helt klart. Och man ska aldrig underskatta nyttan av en rejäl tårkanalsrensning. Om inte alla har gråtlåtar så borde alla skaffa det. Det är nyttigt för själen (ja, jag är ingen terapeut – men vafan jag har säkert rätt!).

PS! I undantagsfall kan undertecknad få tårar i ögonen av musik utan att texten påverkar. Som t.ex av Sigur Rós (som sjunger på isländska blandat med påhittat (!!) språk – helt obegripligt för mig) eller Slowdive (var sång ofta “drunknar” i ljudmassor) bara för att det är så förbannat vackert – men då är det andra mekanismer än identifikation som spelar in. DS!