Om konsten att tjejlyssna.

Nu blir det en liten avstickare från den musikaliska självbiografin här. Häromdagen kom jag nämligen att fundera kring den ädla konsten att tjejlyssna. Det är nånting jag garanterar att alla som är måttligt intresserade av musik gjort – men kanske utan att veta om att det finns ett namn för det.

Det handlar nämligen om ett – ur mångas synvinkel – överutnyttjande av repeat. Man tycker en låt eller ett album är så fantastiskt bra att man bara måste höra den/det igen. Och igen. Och igen. Något som kan vara synnerligen irriterande för en eventuell omgivning som måste höra din musik. Det är alltså något som bara rekomenderas att göras i enrum eller med hörlurar på. Allt för att slippa eventuella mordhot, skadegörelse, våld och annat som man inte trodde ens vänner var kapabla till.

Varför det heter just tjejlyssna vet jag inte riktigt, men historien säger att det är ett ord myntat av Per Bjurman på Aftonbladet för att förklara ett beteende hos tonårsflickor. Men eftersom de flesta som jag känner som sysslar med just detta råkar vara pojkar/män så är jag tveksam till om ordet är korrekt egentligen. Fast det kanske säger mer om att jag borde skaffa ett större kvinnligt umgänge.

(En liten parentes här är att enligt mitt tycke så borde ordet tjejlyssning egentligen står för att sitta på exempelvis en buss och dela hörlurar med varandra. Men jag vill inte förvirra er här)

Att jag kom att tänka på det här häromdagen kom sig av att jag kom på mig själv att lyssna på samma låt 3-4 gånger i rad. Jag kände mig trött efter en arbetsvecka, smådeppig och sådär ensamast i världen som jag kan göra ibland. Jag hade varit på en stormarknad och köpt på mig lite ätbart inför helgen (samt DVD-filmer – Walk the Line för 89 spänn, ett fynd må jag säga. En film som garanterat alltid ger mig fuktiga ögon…). När jag gick min halvtimmes promenad hem så dök plötsligt en låt upp som jag iofs visste att jag gillade – men som i just det ögonblicket – i kylan, fukten och ensamheten – blev sådär extra bra att jag bara var tvungen att lyssna igen. Och igen. Och igen.

Låten var Sic Transit Gloria…Glory Fades med amerikanska fulemobandet Brand New. Av någon outgrundlig anledning så fick den låten mig att spricka upp i kanske veckans största leende. Jag toklog med hela ansiktet. Om jag hade mött nån så hade de nog gömt handväskan och ringt polisen om en “suspekt knarkare som går omkring och ler för sig själv” (ja, vi är ju i Sverige, här ler man inte en kall, mörk kväll i oktober utan kemisk stimulans…).

Vilket egentligen är ett ganska märkligt beteende. Speciellt med tanke på att leendet blev som bredast när de börjar emo-skrika i refrängen, som är allt annat än positiv:

The fever, the focus,
The reasons that I had to believe you weren’t too hard to sell.
Die young and save yourself.
The tickle, the taste of…
It used to be the reason I breathed but now it’s choking me up.
Die young and save yourself.

Det är märkligt det där med musik, hur en del texter kan få en att le och känna sig lite bättre, trots att de förmedlar ett budskap som är allt annat än positivt. Jag kommer ihåg att jag tjejlyssnade en hel del i vintras på en annan låt som inte direkt förmedlar “jag älskar mig själv och hela världen”. Nämligen Die Laughing med Therapy?:

Lost in a world with no reality
I’m frightened to move
I’m frightened to speak
and I would kill for a good night sleep
I’m feeling, I’m feeling dead, dead, dead, dead

Varje gång jag lyssnade på den så mådde jag lite bättre. Av nån anledning så peppade den mig. Kanske var det för att jag själv kände mig risig för tillfället och på nåt sätt kunde känna att det faktiskt kan vara värre. Eller nåt. Kanske beror det på att sinnesstämningen i låten är mer aggresiv än deppig? Jag vet inte. Det är svårt att förklara det där.

Under ungefär samma period så lyssnade jag även väldigt mycket på en annan låt som hade totalt motsatt effekt. Varje gång jag hörde den ville jag bara brista ut i gråt. Vi snackar darrande underläpp här. Trots att det är en låt som nånstans i texten försöker förmedla ett hopp, saker och ting kan bli bättre, hur jävla mörkt allt ser ut – så länge man inte ger upp. Men det är en låt som berör mig nåt enormt. Det är Staying Alive av amerikanska finemobandet Cursive:

I’ve decided tonight
I’m staying alive just kicking and screaming
And I, I’m staying alive
Blood boiling and steaming

There are things far too dark to comprehend
Sleep on it one more night, one more night
My sad old friend

Alive
I’m staying alive
Alive
I’m staying alive
Kicking and screaming
Blood boiling and steaming
Staying alive

Första gången jag hörde den blev jag helt paralyserad. Jag lyssnade om och om igen. Jag vet inte exakt hur många gånger, men det blev en hel del. Det är onekligen tecken på stor konst. Konst som som berör.

Och tjejlyssnande i dess renaste och bästa form.