En syntharjävels uppgång och fall.

Efter Pet Shop Boys så började ett annat favoritband så småningom att utkristallisera sig. Ett band som verkligen kom att förändra mitt liv och få in mig på betydligt tyngre musikaliska droger.

Det var fyra svartklädda män från Basildon som kallade sig själva för Depeche Mode. Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag upptäckte dem, eller när. Men det troligaste är att jag hade hört dem på Tracks-listan, samt spelat av från min brors skivsamling.

Våren när jag gick i nian släppte de i alla fall Violator men det dröjde till sommaren och hösten samma år innan jag var fast på riktigt.

Den stora dagen, D-dagen, som kom att förändra mitt liv var den 5:e oktober 1990. Då spelade Depeche i Göteborg – och jag var där.

Jag hade precis börjat gymnasiet, och skolan jag gick på ordnade en bussresa dit. Även om jag ännu inte var nåt stort fan så tyckte jag ändå de var ett bra band. Flera av mina kompisar skulle med och jag kände att det kunde vara kul att gå på min första stora konsert.

Konserten fick mig att bli ett stort Depeche-fan. Men den fick fler, och betydligt allvarligare konsekvenser än så. Jag upptäckte synthen på allvar.

Visst hade jag koll på att det fanns nåt som hette synthmusik och jag visste att DM spelade synth och att Pet Shop Boys var synthpop av nåt slag. Men subkulturen var för mig helt främmande.

Det som man under 80-talet hade läst om synth i Okej! hade inte mycket att göra med den verklighet jag nu stötte på.

Den massan av svartklädda människor med kängor och konstiga frisyrer jag nu bevittnade var nåt helt nytt för en finnig glasögonprydd 16-åring från en bondhåla. Hela konserten, resan, folket, allt. Det var det häftigaste jag ditills varit med om.

Jag var nu en syntharjävel! Eller rättare sagt – jag ville bli.

Jag började inse att flera av mina nyfunna vänner redan hade insett synthens storhet. De kunde guida mig vidare in i den elektroniska djungeln. Första året på gymnasiet lärde jag mig mer om musik än om det jag egentligen skulle lära mig. Jag gick eknomisk linje, så det var ingen större förlust.

Det gällde att börja mjukt, lite synthpop – främst från 80-talet – som polarna spelade in på kasett till mig.

Och givetvis stockholmarna i Mobile Homes. Sveriges egna Depeche Mode.

1991 var året då det tog fart på allvar. I början av maj åkte jag återigen på konsertresa till Göteborg – ordnad av skolan. Den här gången var det äntligen dags att se Pet Shop Boys. På bussen dit fick en av de hårda synthkillarna (f.ö den enda på skolan som såg ut som en “riktig” synthare – mer om det sen) spela upp ett blandband. En av låtarna träffade mig som en blixt, jag blev paralyserad.

Det var Masterhit av belgarna i Front 242.

Jag var nu inne på de tunga drogerna. Electronic Body Music. Det som vi svennar på landet kallade råsynth. Belgare och tyskar – och en och annan britt – med suspekta frisyrer, kängor och svarta militärbyxor.

Jag ville bli som dom.

Givetvis blev jag det inte.

Jag hade visserligen slutat spela rollspel och C64-an var uppe på vinden (visserligen till förmån för en annan dator, nämligen Amiga, som jag köpte för att göra egen musik på). Men inte blev jag coolare för det.

Jag blev aldrig combatsyntharen. Det var ju som sagt var bara en kille som körde den stilen. Jag blev MUF-synthare, släkting till den så kallade teknologsyntharen.

Det var nördarnas variant. Reserverad för ocoola killar i glasögon, med portföljer och osexiga – och ganska osympatiska – ungmoderata åsikter. Det enda som skilde oss från the regular nerd var att vi kanske bar lite fler svarta klädesplagg.

Det var därför inte speciellt chockerande att vi började lyssna på the godfathers of all nerdsynth, S.P.O.C.K, när de började slå igenom. Ett band som hämtade hela sin estetik från Star Trek hade ju inte direkt combatkillar som målgrupp.

Jag har visserligen inte sett mer än kanske fem-sex avsnitt av den serien i hela mitt liv men jag föll ändå ned i det träsket. Grupptryck kallas det.

Vi blev för övrigt hooked på en hel del svensk synth vid den här tiden. Den stora boven hette Energy Rekords. 1991 släppte de sin första skiva – en samling som hette I sometimes wish I was famous – där svenska band tolkade Depeche Mode. På samlingen medverkade många för oss okända band (även om en del redan var veteraner) som kom att bli de nya hjältarna. S.P.O.C.K, Elegant Machinery, Pouppée Fabrikk, Page, Cat Rapes Dog med flera.

Det stora crescendot var minifestivalen Virtual Xmas i Malmö 1992 där samtliga uppräknade spelade. Som relativt nybliven 18-åring var det ju klart man åkte dit. Det blev den största konserthöjdpunkten sen jag såg Kraftwerk i Solnhallen året innan.

Och alla killar blev förälskade i Marina Schiptjenko, som spelade synth i Malmös egna stoltheter Page. Detta var långt innan hon hittade på dumheter med Alexander Bard. Vi hade alla sett vår synthgudinna.

Gymnasiet var tre år av elektroniska utflykter (jag lyssnade även på techno, men det får bli ett eget kapitel). Jag gick omkring i nåt ungdomligt oförstånd och tyckte gitarrmusik var det värsta som fanns. Gitarrer var en styggelse. Bra musik var tvungen att framföras på elektronisk väg. Att många av banden vi lyssnade på de facto använde sig en hel del av just gitarrer, som till exempel hjältarna i Depeche Mode, var nåt vi inte låtsades om.

Vi levde i en musikalisk puppa. En skyddad verkstad där ingenting annat fick en chans att tränga sig in. Att det fanns en hel värld utanför ignorerade vi. Vi sket i grungen – vi hatade Nirvana, vi ignorerade swindien och shoegazing hade vi aldrig ens hört talas om. Varför skulle vi bry oss om det – vi gillade ju band som sjöng om robotar eller uppträde i Star Trek-uniformer.

Som en cirkel som sluts, så slutade gymnasiet på samma sätt som det började. Konsert med Depeche Mode, fast den här gången i Stockholm. 29 maj 1993.

Om konserten 1990 var början på min tid som inbiten – och halvgalen – synthare så kom konserten 1993, så här i efterhand, markera början på slutet på samma era. Det var en vecka kvar till studenten. Därefter hägrade universitetsstudier och studentliv. Flytt hemifrån.

Och mina vyer kom så sakteliga att vidgas.

Men det är en annan historia.