Min första kärlek.

Jag kan inte exakt säga när min kärlek till musik växte fram. Men den kom förhållandevis sent, nån gång i brytpunkten mellan högstadium och gymnasium. Alltså när jag var runt 15-16 år gammal. Innan dess var musikintresset ganska sparsmakat.

Men den började gro fram när jag var fjorton år och gick i åttan. Men dit kommer jag snart. Först bakgrundshistorien.

Jag väljer att hoppa över de första tio åren i livet. De var mest fyllda med Smurfarna, Kul i Bilen, och annat man normalt lyssnar på som barn. Det fanns visserligen undantag – men till det kommer jag att återkomma senare på den här bloggen.

Den allra första skiva med “vuxen” popmusik jag fick var Alphavilles Forever Young. Året var 1984, jag var tio år gammal och fick den i julklapp. Och jag var helsåld på tysk syntpop.

När jag gick i femman-sexan nånting så hade jag en kort period – ett par månader – då jag trodde jag var hårdrockare. Twisted Sister och Europe var banden för dagen. Men i hemlighet smög jag mig in på min storebrors rum och spelade av hans italo-discosamlingar på kassett. Och tracks-listan också, givetvis. Det tillhörde en av de sakerna alla gjorde som växte upp på 80-talet. Jag tror faktiskt att en och annan Svensktoppen smög med av bara farten. Jag var väl för ung för att förstå bättre.

När jag gick i sjuan gick jag igenom några märkliga perioder. Ett tag fick jag för mig att jag ville lyssna på 50-talsrock. Enbart. Sen gick jag igenom en kort fas då jag tyckte instrumental musik var min melodi. Jan Hammers soundtrack till Miami Vice och tokstollen Jean-Michel Jarre var det som snurrade flitigast i skivspelaren hemma i pojkrummet.

Under åttan fick jag för mig att lyssna på Soul Corner på P3, nu var det amerikansk Hip Hop som gällde. Ja, en vecka eller två. Jag blev nog lurad av Mats Nileskärs stämma.

Och Bryan Adams. Gud förbjude. Den dagen jag dör kommer jag att få sona det. Direkt till helvetet utan att passera skärselden. Ja, om man nu tror på de sagorna. Men jag skyller på att flickan jag var kär i tyckte han var bäst i världen. Jag svär vid min högra hand – det är sant.

Som ni säkert förstår var jag inte klassens coolaste kille i högstadiet. Inte ens då med andra ord. Under perioden när folk börjar utveckla ett subkulturellt beteende, av typen lyssna på The Cure och färga håret svart, så befann jag mig i ett musikaliskt limbo. Musiken var helt enkelt inte min grej då. Jag satt hellre hemma med min Commodore 64 eller spelade rollspel med mina lika glasögonprydda vänner. Som ni förstår så flockades flickorna runt mig…
(Detta har inte så mycket med saken att göra egentligen, utan mest för att förklara hur en flicka kan få mig att lyssna på Bryan Adams – givetvis måste man i min situation greppa varje halmstrå som finns)

Men den här flickan – som var min första kärlek när det gäller flickor – lyssnade inte bara på Kanadas bidrag till ökad tortyr i världen (jämsides med allas vår Celine givetvis) – hon lyssnade även på bandet som på allvar kom att bli min första stora musikaliska kärlek. Bandet som fick mitt musikintresse att senare i livet ta betydligt större proportioner och konstiga vändor.

Det var två brittiska män i 30-årsåldern, med nån slags akademisk torr utstrålning, som gjorde det här avtrycket på en finnig glasögonprydd 14-åring på landet. Det kan tyckas märkligt. Men de gjorde den bästa popmusiken jag ditills hade hört.

De kallade sig för, och gör fortfarande, Pet Shop Boys.

De var visserligen ingen nyhet för mig. De fanns där i min brors rum. Dit jag smög in och spelade av hans italo-discosamlingar. Men då var de bara ett band i mängden. Bland italo-storheter som Ken Lazslo, Miko Mission, Den Harrow och Scotch. Då tänkte jag inte på att andra artister han hade i samlingen, som Depeche Mode, New Order, Kraftwerk och just Pet Shop Boys skulle vara annorlunda. Är man 12-13 år och vill spela av skivorna så snabbt det går utan att riskera stryk av en elak storebror så hinner man inte fundera på det där med kvalitet. Eller verkshöjd.

Att det faktiskt är skillnad mellan exempelvis Catch the Fox och West End girls, eller för den delen How Old Are You? och The Model var inget jag hade reflekterat över (nu inte sagt att jag tycker italo är dåligt…).
Men nu så började jag så småningom inse det.

Jag vet inte om det hade att göra med mognad, ökad förståelse av engelska eller flickors påverkan på det manliga släktet. Min förhoppning är de två första förslagen. Det troliga är det sista. Men det låtsas vi inte om.

Pet Shop Boys hade ännu inte släppt sitt magnum opus, Behaviour, men det som fanns att tillgå räckte gott och väl att göra den här nörden lite lyckligare.

Favoriterna var bandets discoversion av Always On My Mind, som jag inte då förstod var en cover, och den betydligt lugnare Rent. Det intressanta i sammanhanget är att de två låtarna än idag, nästan två decennier senare, fortfarande är två av mina favoritlåtar – fast när det gäller Always On My mind kan jag idag uppskatta Willie Nelsons eller för den delen Elvis versioner minst lika mycket.

Nu behöver det visserligen inte per automatik betyda att det är stor popmusik, det finns de som kan gilla Gyllene Tider lika mycket när de är vuxna som när de var fjortisar, men för mig är det det. Och jag tror få skulle säga emot.

Nu började jag så småningom att få något som kan kallas musiksmak. Jag började förvandlas från allätaren till nån som faktiskt kan definiera vad man lyssnar på. Men det var en gradvis process, det hände inte över en natt – utan tog närmare två år.

Men till det återkommer jag senare.