Flyttad.

Bloggen här nu flyttad och återfinns här:

http://www.dekman.se/wordpress/ 

Lögn, förbannad lögn och kristen statistik.

Via Aftonbladet hittar jag en lista över döda ”rockstjärnor” sammanställd av nån amerikansk kristen organisation. Man har valt ut 300 artister av skiftande kändisgrad som har (en del superkända, en del never heard of) som dött i förtid för att bevisa att rockmusik dödar. Bli goda kristna, annars dör ni. Ungjävlar.

Genom denna lista har de kommit fram till att genomsnittsåldern bland ”rockstjärnor” är 36,9 år – medans den genomsnittliga gudfruktiga amerikanen lever 75,8 år. Självklart. Eftersom de väljer ut rockisar som dött i FÖRTID så är det ju helt naturligt att medelåldern blir lägre. Nu skriver man visserligen

This is EVERY death of a Rock star we’ve found. This is NOT a ”RIGGED” list to produce FALSE numbers, but an HONEST observation.

Vilket givetvis är helt fel. Om det nu är ”varenda död rockstjärna” de hittat så kan man undra varför de inte valt att ta med en enda som blivit äldre än 60 år?

Vi kan ju t.ex ta och kolla på de invalda i Rock and Roll Hall Of Fame – där samtliga borde vara att betrakta som”rockstjärnor”. Där hittar vi onekligen en del som uppnådde en ganska aktningsvärd ålder. Vad sägs t.ex om Big Joe Turner – 74, Muddy Waters – 70, Hank Ballard – 76, John Lee Hooker – 83, LaVern Baker – 68, Johnny Cash – 71, Ruth Brown – 78, Miles Davis – 65 och James Brown – 73.

Samtliga är alltså att betrakta som superstars enligt RRHF – och döda vid förhållandevis hög ålder. Men givetvis är inte en enda av dem med på de tokkristnas lista.

Sen kan man även ta i beaktande att rockmusiken är bara sisådär drygt 50 år gammal och således har kanske helt enkelt inte alltför många av de som varit med kolat av ännu helt enkelt. Och eftersom det är en så pass ung kultur – relativt sett – så är det ju fullt naturligt att de som dött än så länge har dött i förtid. Vi kan ju testa och göra en lista om 50 eller 100 år igen och se om rockstjärnor då har halverad medellivslängd i jämförelse eller om siffrorna har närmat sig varandra. Vi får ju inte glömma att vi idag har en hel del stjärnor i livet som närmar sig pensionsålder, eller redan passerat den. Gamla rockisar som håller sig mellan 60-70 och verkar ha många år kvar i livet.

Sen funderar jag på att – bara för att jävlas – leta rätt på typ 300 ”kända” kristna som dött i förtid och ställa gentemot genomsnittsåldern. Vi kan ju börja med The Big Chief Himself, Jesus, som enligt de flesta skolade uppnåde en ålder av ungefär (*trumvirvel*) – 37 år. Så antingen var Jesus betydligt mer rock and roll än vad vi kan ana. Eller så kanske det är något djupt gudomligt som ligger bakom att den genomsnittliga rockdödisen i listan uppnår en ålder som ligger otäckt nära den ålder Jesus hade vid tiden för sin död? Här har teologerna onekligen något att bita i.

När Daniel började dansa.

Som en direkt följd av mitt vurmande för elektronisk musik så kom jag i början av gymnasiet in på techno och annan dansmusik. Det kändes på något sätt naturligt.

Det var 1991 som technon blev ett allmänt känt begrepp, trots att det var en stil som hade utvecklats i städer som Detroit redan i början av 1980-talet. Något vi givetvis inte förstod då. Då var det för oss något nytt och spännande.

Den första kontakten med scenen var mer lättillgängliga saker som blev mer eller mindre mainstreamhits. Låtar som Anasthasia, James Brown is Dead eller Das Boot (one, two, three…techno) spelades flitigt på radio och MTV. Tanken att springa på rave-party och dansa hela natten hade ännu inte slagit igenom hos en fjunig, finnig kille med glasögon, även om tidningarna var fulla av reportage om glada (och troligen höga som hus) ungdomar med beppe-mössor och visselpipor som dansade i lagerlokaler eller skogsdungar.

Men jag började så småningom förkovra mig mer och mer – köpte samlingsskivor med titlar som Techno Trax eller Maquina Total (som blandade både synth och techno…jackpot med andra ord).

Men det var fortfarande på en ganska basic nivå, rätt lättillgängligt så att säga.

Men hårdare saker väntade runt hörnet.

En dag kom jag hem med två samlingsskivor som kom att förändra min syn på technoscenen. Den ena hette Ohm Records Stockholm Ultimate Techno Frequences No. 1, och var kanske den första svenska samlingen – här var första gången jag kom i kontakt med blivande storheter som Cari Lekebusch och Robert Leiner. Det här var första embryot till det som kom att bli den svenska technoscenen, som senare kom att bli känd för sin funkiga minimalism (!!).

Den andra hette Frankfurt Trax Volume 2 – The House Of Techno, och var det hårdaste jag dittils hade hört. Borta var flörten med hitlistor och kommersiella dansgolv. Detta var nåt helt annat. Monotont, hårt och fyllt av kyliga och konstiga ljud. Och jag älskade det.

På gymnasiet kom jag i kontakt med en kille som hade bott länge i Nederländerna, där han bland annat hade fuskat lite som DJ. Jag och en kompis fick varsitt kasettband av honom med mixar han hade gjort. Han introducerade oss även för en stil som hade växt fram bland technoskallar och fotbollshuliganer i Rotterdam – gabber. Technons motsvarighet till speed-metal – med låtar i vansinniga tempon (idén kom från början att man spelade 12″-or på 45 RPM istället för 33 RPM).

Han lärde oss mycket om vad vi skulle lyssna på. Bland annat så insåg vi att skivbolagen var viktigare än artisterna (några av favoritbolagen vi kom att omfamna hette Labworks, Harthouse och R&S).

Dock var jag fortfarande för feg för att gå på raveparty. Första gången var i trean på gymnasiet tror jag. Det ordnades en större fest i en lagerlokal någon mil utanför hemstaden – det gick inhyrda bussar dit från centralstationen.

Och Daniel började dansa. Hela nätter.

Det var något jag aldrig trodde jag skulle göra. Men att gå på en technofest att dansa var nåt helt annat än på ett lokalt disco eller nattklubb (där dansens främsta syfte är att visa upp sig). På rave och technofester existerade inte det jobbiga sociala spelet, man var helt inne i sig själv. Man dansade inte med – eller för någon annan. Det handlade bara om att röra sig till rytmen, gärna med ansiktet vänt mot the almighty DJ. Och alla var glada och vänliga mot varandra. (Om detta berodde på flitigt utnyttjande av diverse kemiska substanser bland många eller ej låter jag vara osagt…)

Det stora intresset kulminerade dock åren efter gymnasiet – jag hade flyttat hemifrån och hade plötsligt egen ekonomi (med en hyra på bara 1700 kr så räckte studiemedlet förvånansvärt långt). Det beställdes vinyltolvor på postorder och åktes runt på fester i halva landet (nåja…). Allt från små skumma källarfester till jättearrangemang i Solnahallen.

Sommaren 1996 åkte jag och en kompis iväg en helg till Berlin. Vi åkte på Love Parade, världens största technofest med närmare en miljon besökare som dansade på gatorna. Det blev så att säga crescendot på mitt vurmande för techno.

Intresset hade redan börjat svalna och på hösten väntade ett delvis nytt liv. Så det största arrangemanget jag var på kom även att bli ett av de sista – mycket beroende på en grupp med svårmodiga män från Eskilstuna. Men det är ett annat kapitel.

Kan man gråta som en karl?

Jag kommer inte ihåg första gången jag grät till musik. Men jag kan gissa att det var till nån låt som så här i efterhand framstår som ganska banal – och av någon anledning jag har förträngt.

Men i vilket fall som helst så händer det att jag kan gråta till musik – ibland blir ögonen bara lite fuktiga men det har även hänt att jag har storbölat. Det beror nog mycket på sammanhanget. Det kanske inte är det manligaste som finns att brista ut i tårar av musik, men vem bryr sig? Jag har aldrig utgett mig för att vara En Riktig Man™ (Riktiga Män kan iofs ta till lipen av Lundell eller Thåström – men dem har jag aldrig förstått mig på).

Och det är heller ingen påklistrad emo-image som gör att jag kan pressa fram en tår. Det bara kommer. Det är jag och tonårstjejerna.

Jag har med åren mer och mer blivit en text-människa. Jag lyssnar på låttexterna, läser dem gärna samtidigt – och ju högre identifikationsfaktor de har (på det mer patetiska planet) ju lättare är det att gråta. Nu bör jag påpeka att texterna inte är allt, det måste tilltala mig på andra sätt också för att jag ska kunna lyssna. Det som kan vara Världens Bästa Poplåt med Världens Bästa Text skulle troligen bli outhärdligt tolkad av exempelvis Céline Dion – och få mig att gråta av helt andra anledningar. Det skulle bli raka motsatsen till vad Johnny Cash gjorde i slutet av sin karriär – han tog låtar man inte ens tänkt på som bra och stöpte om dem till något fantastiskt.

Men låten måste samtidigt lyssnas på i rätt sammanhang för att de stora känslorna ska ta över. Man måste vara i rätt stämning, i rätt läge av identifikationsfasen. Jag har i ett tidigare inlägg skrivit att Staying Alive med Cursive är en tårkanalöppnare. Men enbart i rätt känsloläge, typ en Nothing Feels Good-dag. En helt okej dag, solen skiner, fåglorna kvittrar, flickorna ler (jag har faktiskt upplevt några sånna dagar genom åren) så är det betydligt svårare. Då är det visserligen fortfarande en fantastisk låt – men den öppnar inga tårfloder (okej, lite fuktiga ögon kanske).

Likadant är det med de flesta av mina favoritgråtlåtar. Ta till exempel If you really wanna know med Kristofer Åström – som jag personligen har använt mig av under de mörkaste perioderna – den funkar inte alls om man är på bättre humör. Den blir nästan outhärdlig. Det är svårt att sitta och tycka saker och ting är helt okej samtidigt som nån med desparat röst i bakgrunden sjunger

If you really wanna know
been thinking about leaving

If you really wanna know
this place ain’t for me

If you really wanna know
Been thinking about dying

sometimes I don’t know
where else to go

Men De Dåliga Dagarna så är den förträfflig. Sätt på den på hög volym. Sjung med. Gråt ut. Sen så mår man (förhoppningsvis) en gnutta bättre efteråt. Musik har en terapeutisk inverkan helt klart. Och man ska aldrig underskatta nyttan av en rejäl tårkanalsrensning. Om inte alla har gråtlåtar så borde alla skaffa det. Det är nyttigt för själen (ja, jag är ingen terapeut – men vafan jag har säkert rätt!).

PS! I undantagsfall kan undertecknad få tårar i ögonen av musik utan att texten påverkar. Som t.ex av Sigur Rós (som sjunger på isländska blandat med påhittat (!!) språk – helt obegripligt för mig) eller Slowdive (var sång ofta ”drunknar” i ljudmassor) bara för att det är så förbannat vackert – men då är det andra mekanismer än identifikation som spelar in. DS!

Om konsten att tjejlyssna.

Nu blir det en liten avstickare från den musikaliska självbiografin här. Häromdagen kom jag nämligen att fundera kring den ädla konsten att tjejlyssna. Det är nånting jag garanterar att alla som är måttligt intresserade av musik gjort – men kanske utan att veta om att det finns ett namn för det.

Det handlar nämligen om ett – ur mångas synvinkel – överutnyttjande av repeat. Man tycker en låt eller ett album är så fantastiskt bra att man bara måste höra den/det igen. Och igen. Och igen. Något som kan vara synnerligen irriterande för en eventuell omgivning som måste höra din musik. Det är alltså något som bara rekomenderas att göras i enrum eller med hörlurar på. Allt för att slippa eventuella mordhot, skadegörelse, våld och annat som man inte trodde ens vänner var kapabla till.

Varför det heter just tjejlyssna vet jag inte riktigt, men historien säger att det är ett ord myntat av Per Bjurman på Aftonbladet för att förklara ett beteende hos tonårsflickor. Men eftersom de flesta som jag känner som sysslar med just detta råkar vara pojkar/män så är jag tveksam till om ordet är korrekt egentligen. Fast det kanske säger mer om att jag borde skaffa ett större kvinnligt umgänge.

(En liten parentes här är att enligt mitt tycke så borde ordet tjejlyssning egentligen står för att sitta på exempelvis en buss och dela hörlurar med varandra. Men jag vill inte förvirra er här)

Att jag kom att tänka på det här häromdagen kom sig av att jag kom på mig själv att lyssna på samma låt 3-4 gånger i rad. Jag kände mig trött efter en arbetsvecka, smådeppig och sådär ensamast i världen som jag kan göra ibland. Jag hade varit på en stormarknad och köpt på mig lite ätbart inför helgen (samt DVD-filmer – Walk the Line för 89 spänn, ett fynd må jag säga. En film som garanterat alltid ger mig fuktiga ögon…). När jag gick min halvtimmes promenad hem så dök plötsligt en låt upp som jag iofs visste att jag gillade – men som i just det ögonblicket – i kylan, fukten och ensamheten – blev sådär extra bra att jag bara var tvungen att lyssna igen. Och igen. Och igen.

Låten var Sic Transit Gloria…Glory Fades med amerikanska fulemobandet Brand New. Av någon outgrundlig anledning så fick den låten mig att spricka upp i kanske veckans största leende. Jag toklog med hela ansiktet. Om jag hade mött nån så hade de nog gömt handväskan och ringt polisen om en ”suspekt knarkare som går omkring och ler för sig själv” (ja, vi är ju i Sverige, här ler man inte en kall, mörk kväll i oktober utan kemisk stimulans…).

Vilket egentligen är ett ganska märkligt beteende. Speciellt med tanke på att leendet blev som bredast när de börjar emo-skrika i refrängen, som är allt annat än positiv:

The fever, the focus,
The reasons that I had to believe you weren’t too hard to sell.
Die young and save yourself.
The tickle, the taste of…
It used to be the reason I breathed but now it’s choking me up.
Die young and save yourself.

Det är märkligt det där med musik, hur en del texter kan få en att le och känna sig lite bättre, trots att de förmedlar ett budskap som är allt annat än positivt. Jag kommer ihåg att jag tjejlyssnade en hel del i vintras på en annan låt som inte direkt förmedlar ”jag älskar mig själv och hela världen”. Nämligen Die Laughing med Therapy?:

Lost in a world with no reality
I’m frightened to move
I’m frightened to speak
and I would kill for a good night sleep
I’m feeling, I’m feeling dead, dead, dead, dead

Varje gång jag lyssnade på den så mådde jag lite bättre. Av nån anledning så peppade den mig. Kanske var det för att jag själv kände mig risig för tillfället och på nåt sätt kunde känna att det faktiskt kan vara värre. Eller nåt. Kanske beror det på att sinnesstämningen i låten är mer aggresiv än deppig? Jag vet inte. Det är svårt att förklara det där.

Under ungefär samma period så lyssnade jag även väldigt mycket på en annan låt som hade totalt motsatt effekt. Varje gång jag hörde den ville jag bara brista ut i gråt. Vi snackar darrande underläpp här. Trots att det är en låt som nånstans i texten försöker förmedla ett hopp, saker och ting kan bli bättre, hur jävla mörkt allt ser ut – så länge man inte ger upp. Men det är en låt som berör mig nåt enormt. Det är Staying Alive av amerikanska finemobandet Cursive:

I’ve decided tonight
I’m staying alive just kicking and screaming
And I, I’m staying alive
Blood boiling and steaming

There are things far too dark to comprehend
Sleep on it one more night, one more night
My sad old friend

Alive
I’m staying alive
Alive
I’m staying alive
Kicking and screaming
Blood boiling and steaming
Staying alive

Första gången jag hörde den blev jag helt paralyserad. Jag lyssnade om och om igen. Jag vet inte exakt hur många gånger, men det blev en hel del. Det är onekligen tecken på stor konst. Konst som som berör.

Och tjejlyssnande i dess renaste och bästa form.

En syntharjävels uppgång och fall.

Efter Pet Shop Boys så började ett annat favoritband så småningom att utkristallisera sig. Ett band som verkligen kom att förändra mitt liv och få in mig på betydligt tyngre musikaliska droger.

Det var fyra svartklädda män från Basildon som kallade sig själva för Depeche Mode. Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag upptäckte dem, eller när. Men det troligaste är att jag hade hört dem på Tracks-listan, samt spelat av från min brors skivsamling.

Våren när jag gick i nian släppte de i alla fall Violator men det dröjde till sommaren och hösten samma år innan jag var fast på riktigt.

Den stora dagen, D-dagen, som kom att förändra mitt liv var den 5:e oktober 1990. Då spelade Depeche i Göteborg – och jag var där.

Jag hade precis börjat gymnasiet, och skolan jag gick på ordnade en bussresa dit. Även om jag ännu inte var nåt stort fan så tyckte jag ändå de var ett bra band. Flera av mina kompisar skulle med och jag kände att det kunde vara kul att gå på min första stora konsert.

Konserten fick mig att bli ett stort Depeche-fan. Men den fick fler, och betydligt allvarligare konsekvenser än så. Jag upptäckte synthen på allvar.

Visst hade jag koll på att det fanns nåt som hette synthmusik och jag visste att DM spelade synth och att Pet Shop Boys var synthpop av nåt slag. Men subkulturen var för mig helt främmande.

Det som man under 80-talet hade läst om synth i Okej! hade inte mycket att göra med den verklighet jag nu stötte på.

Den massan av svartklädda människor med kängor och konstiga frisyrer jag nu bevittnade var nåt helt nytt för en finnig glasögonprydd 16-åring från en bondhåla. Hela konserten, resan, folket, allt. Det var det häftigaste jag ditills varit med om.

Jag var nu en syntharjävel! Eller rättare sagt – jag ville bli.

Jag började inse att flera av mina nyfunna vänner redan hade insett synthens storhet. De kunde guida mig vidare in i den elektroniska djungeln. Första året på gymnasiet lärde jag mig mer om musik än om det jag egentligen skulle lära mig. Jag gick eknomisk linje, så det var ingen större förlust.

Det gällde att börja mjukt, lite synthpop – främst från 80-talet – som polarna spelade in på kasett till mig.

Och givetvis stockholmarna i Mobile Homes. Sveriges egna Depeche Mode.

1991 var året då det tog fart på allvar. I början av maj åkte jag återigen på konsertresa till Göteborg – ordnad av skolan. Den här gången var det äntligen dags att se Pet Shop Boys. På bussen dit fick en av de hårda synthkillarna (f.ö den enda på skolan som såg ut som en ”riktig” synthare – mer om det sen) spela upp ett blandband. En av låtarna träffade mig som en blixt, jag blev paralyserad.

Det var Masterhit av belgarna i Front 242.

Jag var nu inne på de tunga drogerna. Electronic Body Music. Det som vi svennar på landet kallade råsynth. Belgare och tyskar – och en och annan britt – med suspekta frisyrer, kängor och svarta militärbyxor.

Jag ville bli som dom.

Givetvis blev jag det inte.

Jag hade visserligen slutat spela rollspel och C64-an var uppe på vinden (visserligen till förmån för en annan dator, nämligen Amiga, som jag köpte för att göra egen musik på). Men inte blev jag coolare för det.

Jag blev aldrig combatsyntharen. Det var ju som sagt var bara en kille som körde den stilen. Jag blev MUF-synthare, släkting till den så kallade teknologsyntharen.

Det var nördarnas variant. Reserverad för ocoola killar i glasögon, med portföljer och osexiga – och ganska osympatiska – ungmoderata åsikter. Det enda som skilde oss från the regular nerd var att vi kanske bar lite fler svarta klädesplagg.

Det var därför inte speciellt chockerande att vi började lyssna på the godfathers of all nerdsynth, S.P.O.C.K, när de började slå igenom. Ett band som hämtade hela sin estetik från Star Trek hade ju inte direkt combatkillar som målgrupp.

Jag har visserligen inte sett mer än kanske fem-sex avsnitt av den serien i hela mitt liv men jag föll ändå ned i det träsket. Grupptryck kallas det.

Vi blev för övrigt hooked på en hel del svensk synth vid den här tiden. Den stora boven hette Energy Rekords. 1991 släppte de sin första skiva – en samling som hette I sometimes wish I was famous – där svenska band tolkade Depeche Mode. På samlingen medverkade många för oss okända band (även om en del redan var veteraner) som kom att bli de nya hjältarna. S.P.O.C.K, Elegant Machinery, Pouppée Fabrikk, Page, Cat Rapes Dog med flera.

Det stora crescendot var minifestivalen Virtual Xmas i Malmö 1992 där samtliga uppräknade spelade. Som relativt nybliven 18-åring var det ju klart man åkte dit. Det blev den största konserthöjdpunkten sen jag såg Kraftwerk i Solnhallen året innan.

Och alla killar blev förälskade i Marina Schiptjenko, som spelade synth i Malmös egna stoltheter Page. Detta var långt innan hon hittade på dumheter med Alexander Bard. Vi hade alla sett vår synthgudinna.

Gymnasiet var tre år av elektroniska utflykter (jag lyssnade även på techno, men det får bli ett eget kapitel). Jag gick omkring i nåt ungdomligt oförstånd och tyckte gitarrmusik var det värsta som fanns. Gitarrer var en styggelse. Bra musik var tvungen att framföras på elektronisk väg. Att många av banden vi lyssnade på de facto använde sig en hel del av just gitarrer, som till exempel hjältarna i Depeche Mode, var nåt vi inte låtsades om.

Vi levde i en musikalisk puppa. En skyddad verkstad där ingenting annat fick en chans att tränga sig in. Att det fanns en hel värld utanför ignorerade vi. Vi sket i grungen – vi hatade Nirvana, vi ignorerade swindien och shoegazing hade vi aldrig ens hört talas om. Varför skulle vi bry oss om det – vi gillade ju band som sjöng om robotar eller uppträde i Star Trek-uniformer.

Som en cirkel som sluts, så slutade gymnasiet på samma sätt som det började. Konsert med Depeche Mode, fast den här gången i Stockholm. 29 maj 1993.

Om konserten 1990 var början på min tid som inbiten – och halvgalen – synthare så kom konserten 1993, så här i efterhand, markera början på slutet på samma era. Det var en vecka kvar till studenten. Därefter hägrade universitetsstudier och studentliv. Flytt hemifrån.

Och mina vyer kom så sakteliga att vidgas.

Men det är en annan historia.

Min första kärlek.

Jag kan inte exakt säga när min kärlek till musik växte fram. Men den kom förhållandevis sent, nån gång i brytpunkten mellan högstadium och gymnasium. Alltså när jag var runt 15-16 år gammal. Innan dess var musikintresset ganska sparsmakat.

Men den började gro fram när jag var fjorton år och gick i åttan. Men dit kommer jag snart. Först bakgrundshistorien.

Jag väljer att hoppa över de första tio åren i livet. De var mest fyllda med Smurfarna, Kul i Bilen, och annat man normalt lyssnar på som barn. Det fanns visserligen undantag – men till det kommer jag att återkomma senare på den här bloggen.

Den allra första skiva med ”vuxen” popmusik jag fick var Alphavilles Forever Young. Året var 1984, jag var tio år gammal och fick den i julklapp. Och jag var helsåld på tysk syntpop.

När jag gick i femman-sexan nånting så hade jag en kort period – ett par månader – då jag trodde jag var hårdrockare. Twisted Sister och Europe var banden för dagen. Men i hemlighet smög jag mig in på min storebrors rum och spelade av hans italo-discosamlingar på kassett. Och tracks-listan också, givetvis. Det tillhörde en av de sakerna alla gjorde som växte upp på 80-talet. Jag tror faktiskt att en och annan Svensktoppen smög med av bara farten. Jag var väl för ung för att förstå bättre.

När jag gick i sjuan gick jag igenom några märkliga perioder. Ett tag fick jag för mig att jag ville lyssna på 50-talsrock. Enbart. Sen gick jag igenom en kort fas då jag tyckte instrumental musik var min melodi. Jan Hammers soundtrack till Miami Vice och tokstollen Jean-Michel Jarre var det som snurrade flitigast i skivspelaren hemma i pojkrummet.

Under åttan fick jag för mig att lyssna på Soul Corner på P3, nu var det amerikansk Hip Hop som gällde. Ja, en vecka eller två. Jag blev nog lurad av Mats Nileskärs stämma.

Och Bryan Adams. Gud förbjude. Den dagen jag dör kommer jag att få sona det. Direkt till helvetet utan att passera skärselden. Ja, om man nu tror på de sagorna. Men jag skyller på att flickan jag var kär i tyckte han var bäst i världen. Jag svär vid min högra hand – det är sant.

Som ni säkert förstår var jag inte klassens coolaste kille i högstadiet. Inte ens då med andra ord. Under perioden när folk börjar utveckla ett subkulturellt beteende, av typen lyssna på The Cure och färga håret svart, så befann jag mig i ett musikaliskt limbo. Musiken var helt enkelt inte min grej då. Jag satt hellre hemma med min Commodore 64 eller spelade rollspel med mina lika glasögonprydda vänner. Som ni förstår så flockades flickorna runt mig…
(Detta har inte så mycket med saken att göra egentligen, utan mest för att förklara hur en flicka kan få mig att lyssna på Bryan Adams – givetvis måste man i min situation greppa varje halmstrå som finns)

Men den här flickan – som var min första kärlek när det gäller flickor – lyssnade inte bara på Kanadas bidrag till ökad tortyr i världen (jämsides med allas vår Celine givetvis) – hon lyssnade även på bandet som på allvar kom att bli min första stora musikaliska kärlek. Bandet som fick mitt musikintresse att senare i livet ta betydligt större proportioner och konstiga vändor.

Det var två brittiska män i 30-årsåldern, med nån slags akademisk torr utstrålning, som gjorde det här avtrycket på en finnig glasögonprydd 14-åring på landet. Det kan tyckas märkligt. Men de gjorde den bästa popmusiken jag ditills hade hört.

De kallade sig för, och gör fortfarande, Pet Shop Boys.

De var visserligen ingen nyhet för mig. De fanns där i min brors rum. Dit jag smög in och spelade av hans italo-discosamlingar. Men då var de bara ett band i mängden. Bland italo-storheter som Ken Lazslo, Miko Mission, Den Harrow och Scotch. Då tänkte jag inte på att andra artister han hade i samlingen, som Depeche Mode, New Order, Kraftwerk och just Pet Shop Boys skulle vara annorlunda. Är man 12-13 år och vill spela av skivorna så snabbt det går utan att riskera stryk av en elak storebror så hinner man inte fundera på det där med kvalitet. Eller verkshöjd.

Att det faktiskt är skillnad mellan exempelvis Catch the Fox och West End girls, eller för den delen How Old Are You? och The Model var inget jag hade reflekterat över (nu inte sagt att jag tycker italo är dåligt…).
Men nu så började jag så småningom inse det.

Jag vet inte om det hade att göra med mognad, ökad förståelse av engelska eller flickors påverkan på det manliga släktet. Min förhoppning är de två första förslagen. Det troliga är det sista. Men det låtsas vi inte om.

Pet Shop Boys hade ännu inte släppt sitt magnum opus, Behaviour, men det som fanns att tillgå räckte gott och väl att göra den här nörden lite lyckligare.

Favoriterna var bandets discoversion av Always On My Mind, som jag inte då förstod var en cover, och den betydligt lugnare Rent. Det intressanta i sammanhanget är att de två låtarna än idag, nästan två decennier senare, fortfarande är två av mina favoritlåtar – fast när det gäller Always On My mind kan jag idag uppskatta Willie Nelsons eller för den delen Elvis versioner minst lika mycket.

Nu behöver det visserligen inte per automatik betyda att det är stor popmusik, det finns de som kan gilla Gyllene Tider lika mycket när de är vuxna som när de var fjortisar, men för mig är det det. Och jag tror få skulle säga emot.

Nu började jag så småningom att få något som kan kallas musiksmak. Jag började förvandlas från allätaren till nån som faktiskt kan definiera vad man lyssnar på. Men det var en gradvis process, det hände inte över en natt – utan tog närmare två år.

Men till det återkommer jag senare.